Så är det snart dags för årliga ESC och här kommer min genomgripande och inträngande men högst personliga analys av det svenska bidraget. Om Anna mot förmodan skulle passera detta inlägg så tycker jag att Du tryggt kan läsa vidare och kanske också få några funderingar på köpet.Även om jag förhåller mig skeptisk till huruvida det överhuvudtaget är möjligt att tävla i musik samt berättigandet till tävlingen som sådan när det finns så många viktigare saker i världen, väljer jag att ändå recensera och kommentera detta års svenska bidrag; ”This Is My Life” med Anna Bergendahl.
Till att börja med vill jag klarlägga att jag är lika förtjust över vårt bidrag detta år som jag var besviken förra året. Malena är en tjusig kvinna med en bra röst och framförallt ett underbart hår men överproducerad opera i ett syntbaserat katastrof arrangemang hör lika lite hemma på min musikhylla som det gör i ESC. Som själv varande musikant och rockare; vad är då anledningen till min lika stora förtjusning detta år? Här krävs en ingående analys!
Melodin; ”This Is My Life” är egentligen en ganska enkel melodi men samtidigt så brukar just enkelhet innebära styrka. Det är bara att konstatera att musik är konst precis som all annan konst och därför är det inte allena avgörande hur tekniskt skicklig konstnären är utan det är den känsla som förmedlas som är avgörande. Yngwie Malmsten har en otrolig teknik som gör att man stundtals vill såga sitt eget instrument i bitar men visst blir det jobbigt att lyssna efter ett tag? Och tur är väl det för annars skulle ju konst bara vara förbehållet ett försvinnande fåtal!
Det är underbart befriande att äntligen slippa dessa överproducerade synt trummor och skicka ett bidrag i ett mer analogt format. Annas bidrag var min favorit redan från start även om jag förstod att det skulle blir tufft mot Salems egenartade skapelse men rätt melodi vann till slut folkets hjärta. Trots den analoga framtoningen så är det synt pålägget kombinerat med kören av ”This Is My..This Is My..” som bär låten och förvandlar den från det naket enkla till en känslobringare. Ett helt underbart arrangemang men fortfarande är det inte detta som gör mig helt såld!
Annas röst; Låt oss på en gång fastställa att Annas röst inte tillhör de starkaste men den har en underbar personlighet med ett gutturalt skorrande och skärande som låter irländskt eller skotskt och närmast kan jämföras med Dolores O’Riordans i ”The Cranberries”. Att Anna har en röstmässig begränsning låter sig också antydas i slutet på ”sticket” där hon tillåts ett ytterst kortvarigt utbrott i ”Oh My Name..” varför varning utfärdas om noggrannhet i denna passage. Liknande utbrott är vanligen ett måste för att tillföra energi till en melodi men producenterna har med hänsyn till Annas begränsning valt att hushålla med dylika extravaganser för att koncentrera sig på Annas helt underbara, naturliga och personliga röstkvalitet men fortfarande är det inte Annas röst som gör mig helt såld!
Annas utstrålning; En helt bedårande framtoning med ett vidunderligt sött ansikte och ett underbart blont lockigt hår, en änglalik gestalt i vit klänning och röda Converse skor förmedlande godhet, äkthet och ärlighet; kan det bli bättre och mer passande till denna melodi? Till skillnad från Lena Ph anser jag däremot att Anna ska behålla de röda Converse skorna som stilmässig och färgmässig brytning för att förhindra att allt slår över i sliskighet.
Trots att jag i vanliga fall inte är någon anhängare av styling och mode så är det här Annas verkliga styrka kommer fram; att förmedla en känsla till åhöraren och betraktaren. Annas utstrålning tilltalar nämligen de flesta, allt ifrån de gamla som i sina soffor kommenterar den bedårande flickan till de unga som i Anna ser en cool förebild men just därför är det också hennes Akilles häl.
Även om jag själv frekvent nyttjar svordomar råder jag lika fullt Anna att noggrant vårda sitt språk eftersom svordomar står i för skarp kontrast mot den image som så omsorgsfullt danas; det blir helt enkelt en konflikt i budskapet som mottagaren inte förmår tolka! Med denna högsta gradens varning utfärdad så ska jag äntligen tala om vad som slutligen gör att jag blir så såld på detta års svenska bidrag till ESC.
Det för mig fundamentalt grundläggande och slutgiltigt avgörande för hela konceptets framgång har vi att tacka koreografernas insats för och miraklet sker i slutet av den omsorgsfullt uppbyggda skapelsen då denna timida och väna varelse blundar och sträcker ut sina armar i en Jesus liknande ”kom till mig” gest. Det får i alla fall mig att släppa alla invändningar och förbehållslöst följa Anna till Eurovision Song Contest. Vi ses väl där?!
Vill Du se bidraget nu klicka HÄR eller se videon längre ned i vänstra kolumnen!
Medkänsla Socialism Rättvisa
Promotion: Politometern Intressant
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar