Tvångssyndrom - OCD

Tusen och åter tusen tack för att Karlavagnen 081125 tog upp och gav sitt bidrag till att belysa sjukdomen OCD! Man beräknar som sagt att c.a 2% av befolkningen är drabbad av denna (rankad som den kanske mest arbetshandikappande psykiska diagnosen) sjukdom i mer eller mindre omfattning, vilket innebär 180 000 människor i Sverige. Jag säkert som många andra drivs av en innerlig önskan om att kunna bidra till ökad förståelse för denna sjukdom. Eftersom programmet, och även mitt deltagande var begränsat i tid, gjorde antagligen denna önskan mitt deltagande forcerat och stressat eftersom jag ville få med så mycket som möjligt. Jag ber i sådant fall om ursäkt för detta!
Jag vill betona att jag inte alls är så tvärsäker som jag misstänker att jag kunde uppfattas av andra lyssnare. Däremot vidhåller jag att jag vid det här laget är expert på min egen sjukdom och vad som har varit lyckosamt i min strävan att bli bättre. Sjukdomen är självupplevd vilket bidrar till att jag vet vad den innebär, men jag har även ägnat avsevärd tid till att försöka förstå sjukdomen genom massivt studerande av tillgänglig litteratur i ämnet. Susanne Bejerot är därvidlag kanske en av de ledande psykiatriska ikonerna i ämnet. Detta hjälper mig fortfarande inte att bli frisk, men det har hjälpt mig till en bättre förståelse för min situation och bidragit till större insikt för att lyckosamt bekämpa min sjukdom. När det gäller OCD precis som många andra psykiska sjukdomar så går det inte att uttala sig tvärsäkert. Kunskapen är helt enkelt inte tillräcklig ännu och hjärnans mysterium är i mångt om mycket fortfarande outforskat. Detta gör också att den hjälp och behandling som kan erbjudas idag är trubbigt utformad. Man har ingen medicin som botar OCD och därför blir sjukdomen ofta kronisk och livslång!

Till tröst för den drabbade individen och förklaring för omgivningen är det viktigt att betona att allvarligt uttalad OCD är en sjukdom. Den beror INTE på att personen ifråga inte skärper sig tillräckligt, utan är som sagt ett sjukdomstillstånd i hjärnan. Med dagens forskning vet man att det försiggår en klart noterbar överaktivitet i främre hjärnloben, samt att signalsystemets återkopplingar inte fungerar tillfredsställande. Ju mer uttalad denna dysfunktion i signalsystemet är, desto mer kommer patienten att uppvisa ”konstiga beteenden”. Jämför t.ex med att ett djur som långvarigt stängs in i en bur kan uppvisa konstiga beteenden. Det är inte ovanligt att djur på zoo med för trånga utrymmen börjar vagga fram och tillbaka och uppvisa allehanda konstiga beteenden. Detta är troligen symptom på att djuret har utvecklat en psykisk sjukdom. En OCD patients beteende kan ses som utvecklade knep och strategier för att klara av att leva i sjukdomen. Går inte informationen fram i hjärnan att lyset faktiskt är släckt när man har tryckt av strömbrytaren, så upprepar man gärna proceduren för att förmå hjärnan att uppfatta att det verkligen är släckt. Härifrån är det inte långt till att utveckla rutiner och ritualer, allt i syftet att förstärka signalen så att hjärnan kan uppfatta och tolka den. Ett annat knep som patienten ofta utvecklar är att utföra handlingen extremt kraftfullt, återigen i syfte att förstärka signalen till hjärnan. Så småningom kommer personen att utveckla repetitiva beteenden, komplicerade ritualer och mönster, allt i det undermedvetna försöket att hjälpa hjärnan att registrera signalerna. En OCD patient kan tända och släcka lyset i timmar, skruva åt kranar så att det är näst intill omöjligt för andra att öppna dem o.s.v. Med tiden kan detta sprida sig till alla delar av det dagliga livet tills personen slutligen inte förmår utföra någon handling alls utan dylika avsevärda besvär. Det är således viktigt att vara medveten om att en OCD patients beteenden enligt min åsikt enbart är symptom på sjukdomen och utvecklade strategier att leva i den, och inte sjukdomen i sig själv!

Beträffande de människor som kontrollerar lite extra eller har andra mindre symptom, är dessa sjuka? Nej, kan personen leva ett i övrigt normalt liv där tvången inte upptar mer än två timmar per dag betraktar psykiatrin dessa som friska. Däremot så finns det all anledning att befara att personen i fråga kan vara predestinerad till att utveckla sjukdomen under rätt betingelser och omständigheter. Hos många människor ligger således sjukdomen latent och slår inte ut i full blom förrän personen genomlever någon typ av trauma eller stark psykisk press. Personligen var en felaktig diagnos om hjärntumör som visade sig vara en godartad hjärncysta, hård yrkesbelastning med 60-timmars veckor samt en mycket svår skilsmässa, orsaker som startade och accelererade sjukdomsförloppet. Här är det viktigt att inse att sjukdomen inte kommer akut, utan i gradvis och smygande omfattning. Sjukdomsförloppet kan vara så långsamt att personen själv inte förstår att något är fel. Predestinationen att utveckla OCD kan även till viss del vara ärftligt betingad, t.ex har min egen mor uttalade besvär men har valt att leva i förnekelse!

Ibland brukar man säga att vi alla lider lite grann av tvångssyndrom; vi vill kolla att det är låst, att spisen är avslagen etc. Förvisso är kontroll och tvångsliknande mönster en överlevnadsstrategi som har utvecklats under evolutionens gång, men det är stor skillnad mellan detta och ett fullt utvecklat tvångssyndrom. Jag brukar ge följande exempel på varför kontroll är nödvändigt för individens överlevnad; Två stenåldersmän ger sig ut på jakt vintertid i stark kyla. Den ena kontrollerar noggrant att han har tagit med sig elddonen medan den andre tar för givet att han har dem med sig. De båda går åt varsitt håll, och slår slutligen också läger på varsitt håll, varvid en lägereld är nödvändig för att inte frysa ihjäl. Den som inte kontrollerade sin packning upptäcker att elddonen saknas varvid han fryser ihjäl, medan den andre överlever. Evolutionen kommer nu att spela på och utveckla denna egenskap eftersom den gagnar artens fortlevnad. Tyvärr tycks denna överlevnadsinstinkt vara rent sjukligt överdimensionerad vid tvångssyndrom!

Vid uttalad OCD är vägen till framgång enligt min mening tredelad;

När man väl har bestämt sig för att söka hjälp ringer man enkelt upp vuxen- eller barnpsykiatrin på orten eller närmaste ort. De kommer att ge dig en mottagningstid för utvärdering och påbörjande av behandling. För det första måste medicinering alltid övervägas och här erbjuder marknaden många olika fabrikat. Sammantaget kan sägas att alla dessa syftar till att höja serotonin nivån i hjärnan för att signalsystemet skall fungera på ett bättre sätt. Medicineringen inverkar också ångestdämpande och ger därför ökad förutsättning till framgång genom beteendeterapi samt högre allmänt välbefinnande. De mediciner som finns är främst flera olika fabrikat av de nya SSRI preparaten som för min del inte gav resultat utan enbart biverkningar. Muntorrhet, oförmåga till orgasm samt enorm trötthet gjorde att jag förutom mitt tvångssyndrom även drabbades av ett sömnbehov på 16-18 timmar per dygn. Viktigt att notera är att dessa preparat enbart är lyckosamma i c.a 50% av fallen. Det mest lyckosamma för mig personligen har varit det gamla beprövade Anafranil som har använts längst och utvärderats mest. Tyvärr medför denna medicin också biverkningar som överkänslighet mot sol, muntorrhet, kallsvettningar, oförmåga till orgasm och förstoppning. Glädjande nog blev jag personligen inte alls lika trött av denna medicin, men förstoppningen är av så allvarlig karaktär att tillfälliga uppehåll måste göras varvid laxativ kan intas för att starta magen, och Laktos Recip hjälper för att återställa magens funktion. Anafranil är lyckosamt i behandlingen av tvångssyndrom vid 60% av fallen!

För det andra har vi kognitiv beteendeterapi. Denna syftar till att hjälpa dig i ditt förhållningssätt till sjukdomen. Terapin ger dig så att säga en vapenarsenal att bekämpa de negativa beteenden som sjukdomen ger upphov till, den ger även knep och tips som kan underlätta det dagliga livet med sjukdomen, däremot botar den inte sjukdomen i sig själv och hjälper heller inte signalsystemets funktion. Särskilt vid kombination av medicinering och terapi kan lyckosamma resultat uppnås, då terapin därigenom kan koncentreras på att hjälpa patienten med de symptom som kvarstår efter medicineringen. Terapin syftar ju också till att ta itu med och arbeta bort de negativa beteenden som sjukdomen genom åren har gett upphov till. Därför är det av godo ju tidigare en patient söker och erhåller hjälp eftersom dessa negativa beteenden då inte har hunnit utvecklas och befästas i lika hög grad som gäller för en patient med långvarig historik. Tyvärr har jag läst att genomsnittstiden innan en OCD patient söker hjälp ligger på omkring 18 år av sjukdom. Själv sökte jag hjälp efter c.a 14 år, och inte förrän det var komplett omöjligt att fortsätta!

För det tredje gäller det att aktivt söka forma sitt liv till psykiatrisk hälsa. Är du ensamstående, försök skaffa dig en bra och givande relation; möjligheterna här är oändliga med dagens kontaktnät via Internet. Relationen ger dig en daglig referensram till vad som är normalt beteende och vad som inte är det. Skaffa dig ett intresse som du verkligen brinner för, som suger energi som istället skulle ägnas åt dåliga beteenden. Detta kan hjälpa dig att ”glömma” bort att du faktiskt har en mycket allvarlig sjukdom. Motion är alltid bra eftersom fysisk och psykisk hälsa lever i symbios o.s.v. Som exempel kan nämnas att ensamstående män, som lever i ensamhet och isolering, har de sämsta förutsättningarna till förbättring i sin sjukdom!

I sammanhanget bör också en känga ges till alliansregeringen och dess sjukersättningspolitik. Det finns många sjukdomar som tar betydligt längre tid än ett år att behandla. Särskilt psykiska sjukdomar är ofta långvariga om de alls framgångsrikt går att behandla. Det är inte rimligt med en politik som diskvalificerar en människa och fråntar denne möjlighet till ersättning innan denne har fått en rimlig möjlighet att utifrån sin sjukdomsbild bli bättre. Tyvärr kan detta ta avsevärd tid när det gäller tvångssyndrom, om det alls är möjligt. Även om tvångssyndrom idag behandlas framgångsrikt, så är det många som förblir omöjliga att hjälpa. Därför är det viktigt att inte förvänta sig för snabba resultat när man söker hjälp, denna sjukdom tar tid att komma tillrätta med!

Vad kan då omgivningen förvänta sig vid umgänge med en person som lider av tvångssyndrom? Det är mycket vanligt att OCD patienter upplever de största besvären i sin hemmiljö, vad gäller sin egen person och på arbetsplatser där de har ett eget rum. Dessa är patientens eget revir och kommer att bevakas och fyllas av s.k ”triggerpunkter”, d.v.s saker som kommer att initiera och sätta igång icke önskvärda beteenden. Samma person kan upplevas som helt normal och besvärsbefriad vid umgänge utanför sina egna revir. Varför är det så? Jo, det är lättare att strunta i att signalsystemet inte fungerar när du befinner dig i en för dig oviktig miljö. I ditt eget revir så är du den som bär ansvaret och som skall fungera, det är svårt att förhålla sig helt avslappnad till det som är viktigt för dig själv, och därvid blir det svårare att ignorera sjukdomens konsekvenser!

För alla parter är det också viktigt att förstå hur en individs tvångssyndrom kommer att inverka på umgänge och relation. Kunskap kan bidra till att förhindra att irritation och slitningar uppstår, i hemmet såväl som på arbetsplatsen. Jag skulle vilja förmedla följande information;

1. En person med tvångssyndrom har som regel mycket svårt att passa tider p.g.a alla sina tvångsmässiga beteenden. Bara detta är i vårt tidsanpassade samhälle förenat med stort besvär och lidande för den drabbade. Det är också ett klart handikapp i arbetslivet såväl som i annat umgänge. Kom överens om att omgivningen aldrig behöver vänta på denna person, han eller hon kommer antagligen så snabbt sjukdomen medger. Klarar personen inte av att komma alls meddelas detta OM MÖJLIGT i förväg, för att undvika onödigt obehag för omgivningen.
2. Den drabbade kan upplevas som överdrivet noggrann och pedantisk, samt besvärande långsam. Låt här den drabbade sköta sitt utan att vålla ångest genom anmärkningar eller dylikt, men delta inte i detta beteende. Föregå istället med gott exempel; den drabbade gör redan vad han/hon kan för att överleva med sin sjukdom och i sin strävan att bli bättre.
3. Den drabbade kan ha väldiga besvär att ta emot besök och främmande i sitt eget revir. Träng dig då inte på, utan inled vid behov en diskussion om det finns förutsättningar att besöka den drabbade i dennes hemrevir, och vad som då strikt behöver tänkas på för den gästande. Med tiden kan den drabbade vänja sig vid din närvaro, att inget farligt kommer att hända, varvid ångesten sakta men säkert kommer att avta. Till slut kan dina besök rent av bli klart uppskattade eftersom dessa besvär inte kommer från bristande gästfrihet utan p.g.a sjukdomen.
4. Personer med tvångssyndrom är experter på att dra sig undan och på olika sätt dölja sin sjukdom eftersom den också är förknippad med starka skamkänslor. Kanske går personen på arbetets toalett för att kunna göra de ritualer som känns nödvändiga. Själv höll jag lyckosamt alla arbetskamrater totalt ovetande om min sjukdom i över tio år innan jag slutligen vid påbörjad behandling bestämde mig för att vara öppen om mitt handikapp. Kommer du tillräckligt nära en person med tvångssyndrom, så är det däremot oundvikligt att du också kommer att bli åskådare till kanske de mest fantastiska beteenden. Även här undvik att störa, komma med förolämpande kommentarer eller andra angrepp. Den drabbade gör inte konstiga saker för att denne tycker det är så himla roligt, eller för att denne är dum. Istället kommer sådana personangrepp att leda till ytterligare ångest och driva den drabbade in i förvärrad sjukdom. Föregå istället med gott exempel, låt den drabbade sköta sitt, men påtala gärna även försiktigt att tvångssyndrom framgångsrikt kan behandlas om man söker hjälp.

Det ovan anförda är erfarenheter och kunskap som jag har fått i mitt liv med OCD. Jag har själv varit mycket sjuk där olika former av tvång har upptagit varenda sekund dygnet runt. Mina symptom är främst koncentrerade kring tre delområden enligt fastställd symptomindelning av Bejerot; symmetri, behov att det skall kännas helt rätt & dammfobi. Det sista kan liknas vid bakteriefobi, något som jag dessbättre inte är det minsta drabbad av. Idag är jag dock betydligt bättre med en rimlig livskvalitet, även om jag fortfarande inte anses kunna återgå till arbete då stress och krav inverkar menligt i rehabiliteringsprocessen. Fortsätter mitt tillfrisknande är det dock min förhoppning att kunna börja arbetsträna inom det närmaste året.

Om den enda stund då du är befriad är när du sover; är det då så underligt att du aldrig vill vakna?

Om någon skulle vilja ta del av detta dokument, så är det fritt för distribution. Jag finns också till hands för den som så önskar, inte för att jag är någon självutnämnd expert, utan därför att jag är en kännande medmänniska som önskar alla ett värdigt liv! Kanske kan vi också byta tips och knep som kan underlätta ett dagligt liv med tvångssyndrom?

Medkänsla Socialism Rättvisa