Sverige - en bananrepublik?

Alltid när jag reser utomlands så brukar jag fundera på varför jag känner mig så stolt över att vara svensk. Jag tror att det beror på att vi i Sverige har lyckats bättre än de flesta andra länder med att balansera marknadsekonomi med en rimlig välfärd för de allra flesta. Men detta är nu på väg att förändras.

I min hustrus kapitalistiska hemland Filippinerna lever ett ytterst fåtal i lyx och överflöd medan de allra flesta får kämpa dagligen för att överhuvudtaget få mat på bordet. En stor andel av befolkningen är också extremt fattiga och ligger magra och eländiga ute på gatorna och tigger.

Samtidigt har klyftorna i Sverige stadigt ökat de senaste 30 åren. Den rikaste procenten av medborgarna äger idag 24% av nettoförmögenheten och den rikaste tiondelen äger tillsammans 66% av densamma och utvecklingen fortsätter i alarmerande takt. Två och ett halvt år efter alliansens valseger har vi fått nära 150 000 fler fattiga i Sverige. Genom regeringens skattereformer har familjen Reinfeldt fått c.a 200 000 kr mer per år i fickan, medan städerskan Greta knappt har fått en hundralapp. Det blir också allt tråkigare att besöka vår huvudstad med det ökande antalet utslagna som fyller gator, torg och tunnelbana.

På Filippinerna är sjukvården privat, och för att erhålla adekvat vård måste du erlägga handpenning och förskottsbetalning. Det är inte heller billigt varför de flesta måste sälja allt de har och gå från hus och hem när de blir sjuka. Kan du inte betala så åker du ut på gatan oavsett om du har drabbats av hjärtinfarkt, stroke eller någon annan akut sjukdom. En god skattefinansierad sjukvård i offentlig regi och till subventionerat pris är en ouppnåelig dröm som de flesta skulle ge allt för att få.

I Sverige däremot försöker man övertyga medborgarna om den privata sjukvårdens frälsning stick i stäv med alla kända fakta från länder som redan har det. De som har råd skall kunna köpa sig den bästa vård som finns att få medan de som inte har råd får bli utan.

Sociala trygghetssystem är ett okänt begrepp på Filippinerna, istället gäller ”no work no pay”. De som vågar förespråka införandet av facklig organisationsrätt och skattefinansierade sociala försäkringssystem tas snabbt åt sidan med två skott i huvudet. Dåd utförda av kapitalisters och företagsmagnaters lejda mördare, gärna genom ”drive by shooting”. Majoriteten av befolkningen ber till Gud om solidaritet och framtida rättvisa.

Vi svenskar förstår inte hur bra vi har det utan röstar fram en regering som gör sitt bästa för att slå sönder alla trygghetssystem som så mödosamt har byggts upp, och som alla Filippinare skulle ge sitt liv för att ha. Här har vi också bara sett början, men kan vara förvissade om att ytterligare våldtäkter redan är planerade för landsättning efter nästa års val.

Slutsatsen är enkel. Att bedriva allianspolitik det klarar vilken bananrepublik som helst. Att bedriva en medmänsklig politik fylld av omtanke, medkänsla och rättvisa, det skall det till en annan regering för att klara. Låt oss alla ta vårt förnuft tillfånga, och rösta rätt vid nästa års val!

Medkänsla Socialism Rättvisa