I mediadebattens efterdyningar!

I samband med den förda media debatten och mina tidigare artiklar HÄR, HÄR, HÄR & HÄR har främst s.k liberaler, hört av sig menande att inga regleringar eller riktlinjer är acceptabla enär de i sig är en inskränkning på demokratin och yttrandefriheten, medan jag vidhåller att det nuvarande hotet mot mångfalden, balansen, demokratin resp. yttrandefriheten är så akut att exceptionella lösningar måste till!

För att snabbt åstadkomma mångfald och balans samt för att undvika mediakapitalets diktatur så finns det två vägar att gå; antingen förändra ägandet eller införa regleringar och riktlinjer. Det första alternativet låter sig svårligen göras, för precis som många liberaler säger hamnar man då i expropriering á la Karl XI under 1600-talet vilket knappast kan ses som gångbart idag. Alternativt startar vi upp nya tidningar för att ersätta de gamla uttjänta drakarna varvid vi automatiskt hamnar i en frågeställning om behovet av riktade statsbidrag. Vad jag har hört så har LO en multimediafond med avsevärt kapital som ligger till ingen nytta och även om detta knappast räcker utan någon form av statsbidrag ändå blir nödvändigt så kvarstår frågan; varför gör man inte bruk av den i detta akuta tidevarv?

Det andra och billigare alternativet är någon form av reglering alt. riktlinjer för att säkerställa den demokratiska mediabalansen. Det finns en mängd sätt detta skulle kunna låta sig göras utan att inskränka på yttrandefriheten men samtidigt säkerställa mångfald, balans och dessutom befästa demokratin!

Det tredje sättet är liberalernas sätt, nämligen att inte göra något alls så länge utvecklingen tjänar deras syften, utan stillsamt se på medan demokratin och yttrandefriheten raseras. Det är nämligen så att om vi inte är beredda att göra någonting så införs den mediala diktaturen och den politiska följer strax därefter och vem vill leva i en moderat liberalkapitalistisk mediadiktatur?

Liberaler har frågat utan att själva ge svar om vem fienden är. Jag svarar däremot att fienden i Sverige av idag är den kapitalistiska maktkoncentrationen inom media som går hand i hand med nyliberaler, moderater och alliansregering.

Somliga har anklagat mig för att vara socialistromantiker, vilket jag gärna tillstår att jag är eftersom det inte är fel att vara romantiker så länge syftet är gott, målet eftersträvansvärt och vägen dit etiskt och moraliskt försvarbar. Sedan är jag på intet sätt ”luddig” utan extremt klar och koncis till skillnad från den liberalromantiska ”geggan” som förespråkar att inte göra något alls, för så fort man gör något så hotar man per automatik den s.k friheten, men vilken frihet och för vem?

Orsaken till att jag t.ex inte längre kan lyssna på svensk radio är att man formligen spyr ut allianspropaganda. En del säger att de bara refererar allianspolitiken och jag säger att de ENBART refererar allianspolitiken utan att ge adekvat utrymme för oppositionen att presentera sina alternativ. Efter att tidigare ha tagit tid på inslagen har jag kommit fram till att för varje timme av allianspropaganda ger man på sin höjd ett par minuters utrymme till oppositionen.

Sjukförsäkringsdebatten har dock till del återställt mitt förtroende för ”Public Service” och dess funktion i att ge medborgarna en objektiv, balanserad och mångfacetterad nyhetsrapportering. För att underminera hela konceptet med PS har det ju som bekant framförts förslag i riksdagen om att begränsa dess möjligheter att erbjuda bra program. Taktiken här är således att göra PS så värdelöst att ingen längre vill ha kanalerna varefter de kan säljas ut. Allt för att göra mediadiktaturen total i sann liberal anda.

Vad gäller Internet skiljer sig åsikterna inte lika mycket åt men de liberalt anstuckna drar en viktig och felaktig slutsats. Närvaron av mångfald, balans och åsiktsfrihet på Internet beror inte enbart på frånvaron av censur och reglering som de påstår, utan lika mycket på den ofantliga mängden information. Det är själva mängden som per automatik skapar balans och mångfald och därmed saknas behovet av demokratiska regleringar här. Med andra ord; ”hands off”, Internet fungerar bra som det är.

I dagens lilla Sverige i sin akuta situation med ett fåtal mediakanaler vid sidan av Internet är inte reglering i demokratins tjänst den stora faran utan det är den exceptionella maktkoncentrationen, och det är den likriktade indoktrineringen som måste åtgärdas. Att den stora landsomfattande dags- och kvällspressen vid sidan av Aftonbladet är näst intill 100% kapitalistisk och alliansvänlig är ett axiom som inte behöver diskuteras, jag har klart redovisat ägarförhållandena i mina tidigare artiklar och på denna blogg.

Landsortspressen har jag överhuvudtaget aldrig kommenterat men visst finns det landsortspress med andra sympatier och tur är väl det, annars skulle den offentliga informationen ha varit stendöd och fullkomligt likriktad. Men som sagt, när det gäller den landsomfattande dagspressen så är den hyperlikriktad, indoktrinerande och fullkomlig smörja, därför läser jag den numera aldrig. Den är helt enkelt överflödig!

Kommentaren att ägandet är samlat i stora mediakoncerner utan tydligt ledarskap är enbart till hälften rätt. Javisst, Bonnier- och Schibsted koncernerna är de två stora drakarna men makten utgår från familjerna. Dessa är naturligtvis intresserade av sina investeringar och dessas avkastning men också av allt annat som kan påverka deras profit t.ex skatteregler. Härvidlag utformar man riktlinjer och förhållningsorder till sina företag och inte minst utser man den VD eller chefsredaktör som är mest nyttig och villig att gå deras ärenden. Man gör också sitt yttersta för att förmå sina medias läsare och tittare att välja en regering som kan maximera profiten på vanligt folks bekostnad samt skapa bästa möjliga verksamhetsförutsättningar; allt annat vore för deras egoistiska strävanden ekonomiskt vansinne!

Jag håller däremot med om att journalister per tradition har varit relativt vänstermedvetna och just därför säger jag; stackars dem som måste arbeta i dagens mediaklimat. Huruvida denna medvetenhet kvarstår låter jag dock vara osagt enär det har framkommit starka indikationer på motsatsen.

Den politiska opinionen cirklar runt 50-50 balans så hur kan det kallas odemokratiskt att vilja uppnå någon form av balans även i medias sympatier och ägarstruktur? Nej, vill man inte ha mångfald och demokrati så vill man uppenbarligen inte heller ha balans. Här råder återigen förtäckta motiv även om de är enkla att se igenom; alliansvriden liberalistisk kapitalism heter det, till för att betjäna fåtalet på bekostnad av flertalet!

På vilket sätt skulle en ökad mångfald i media kunna leda till ”en Pravda” som en del liberaler påstår och hur skulle en ökad balans och därmed demokrati kunna leda till statsstyrning av den tillfälliga majoriteten när själva mångfalden är garanten för det motsatta?

Utöver detta finns det naturligtvis fler åsikter och partier än de två blocken men det är en avsiktligt gjord schematisk begränsning eftersom blocken trots allt innehar över 90% av sympatierna och gör argumenteringen både enklare och mer överskådlig.

Kort sagt, den som vill ha demokrati, balans och mångfald i dagens situation av akut likriktning, maktkoncentration och medial diktatur, försvarar mänskliga rättigheter såsom åsikts- och yttrandefrihet samt rätten till ett rättvist och balanserat mediautbud för alla åsikters ultimata spridande med näbbar och klor även om det så måste till regleringar, riktlinjer eller i värsta fall ren expropriering!

Medkänsla Socialism Rättvisa

Promotion: Politometern Intressant